GRAFFITI SPACES

Stockholms läns museum visar under våren och sommaren 2015 en utställning om och med graffiti. I utställningen visas sju installationer som representerar stilbildande platser för graffitin i Stockholms län. Graffiti Spaces undersöker och diskuterar graffitins villkor som konstnärligt uttryck i det offentliga rummet. Hur har graffitin och samhället under drygt 40 år påverkat varandra? Var i staden förekommer graffiti? Vem är graffitimålaren och varför målar hen?

 Graffitin kom till Sverige och Europa i början av åttiotalet. Från New York spreds ett nytt urbant språk som snabbt fick utövare även i Stockholm. Många gånger har graffiti likställts med klotter, men är det verkligen så enkelt?

Graffiti som uttryck utspelar sig i vårt gemensamma stadsrum. Utställningen vill visa på sambandet mellan den moderna stadens former och graffitins provocerande vilja att sätta sitt märke på dess väggar, säger utställningsproducent Lars Fridén. Han fortsätter:

- Det handlar om de platser dit graffitin har sökt sig och om hur miljön har påverkat målningarnas uttryck. Men också om graffiti som handling. Att tillsammans med andra söka sig runt i staden för att hitta de bästa platserna att måla på. Flera av de målare som vi är i kontakt med beskriver också graffitin som en slags ungdomsgård. Ett socialt rum där de, ofta för första gången, kan forma sin individuella och kollektiva identitet.

Tobias Barenthin-Lindblad var en av dem som började med graffiti 1983 i Solna och deltar som sakkunnig i Graffiti Spaces. Som så många andra har han gått från att uttrycka sig på betongväggar på undangömda platser runt Stockholm för att så småningom via graffitin hitta en yrkesidentitet. Tobias använder sina erfarenheter från åren som graffitimålare till att idag arbeta för lagliga väggar, vara förebild för unga målare i projekt, workshops, seminarier och genom att publicera böcker om urbana miljöer och uttrycksformer.

Tobias menar att det fanns en större acceptans för graffitin på 80-talet än vad det gör idag. De som målade gjorde det ofta på platser som ingen hade någon anledning att besöka. Målarna kom från olika förorter till Stockholm.

- Många som målade då kom från arbetarklassen, säger han. Inte bara förstås, det fanns folk från alla samhällsgrupper och områden. Vi skapade en tillhörighet som inte byggde på vilken bakgrund man hade utan snarare kring en önskan att uttrycka oss. Graffiti är också en rebellisk konstform, fortsätter Tobias. En del målar för att det är spännande att utmana samhället, att ta risker.

På nittiotalet började samhället på många platser införa nolltolerans mot klotter och graffiti. Man ville” stämma i bäcken ” d.v.s. ta bort problemet innan det hunnit växa sig för stort. Graffiti ansågs vara en inkörsport till grövre kriminalitet. Graffitin har å andra sidan kanske minskat tröskeln för många unga som annars inte skulle ha kommit i kontakt med sin kreativa sida. Många graffitimålare har senare i livet hittat en karriär som formgivare, konstnärer eller som på annat sätt blivit räddade genom sin kontakt med graffitivärlden.

De platser runt om i länet som utställningen uppmärksammar är: Hall of fame utmed pendeltågslinjen i Stuvsta, den lagliga väggen i Märsta, Bromstens industriområde, Gröna linjen, Ewos i Södertälje hamn, Snösätra industriområde och Upplands Väsbys tågdepå.

Några av installationerna kretsar kring nya målningar som genom sin tematik eller sitt tekniska utförande tolkar den specifika platsen. Andra är mer reflekterande och bärs upp av intervjuer, skisser, bilddokumentation och sammanställda minnen. Graffitin har länge varit killarnas värld. Med några få undantag lyser tjejerna med sin frånvaro vilket avspeglar sig i utställningen. Personliga berättelser om graffiti och staden förmedlas av bland andra Ace, Aman, Anze, Bayne Soe Sker, Björn Engberg & Astma, Detch och Emmilou. .