Runstensfynd i Solna kyrka

I måndags eftermiddag den 11 januari fick jag ett telefonsamtal från Cecilia Pantzar som är byggnadsantikvarie på konsultföretaget Tyréns i Stockholm. Jag känner Cecilia sedan tidigare eftersom vi är gamla vänner och kollegor från tiden då hon jobbade på Stockholms läns museum. Samtalet var av den roligare sorten. Cecilia började med att berätta att hon tillsammans med Åsa Berger från Arkeologikonsult (också en gammal vän och kollega till mig) höll på med ett projekt i Solna kyrka. Projektet handlar bland annat om att försöka få noggrannare dateringar av kyrkan.

Relativt omgående i samtalet berättade Cecilia att de hade funnit en runsten. Min första spontana reaktion var att de hade hittat det sedan tidigare kända runstensfragmentet som förvaras i kyrkan. Min skepsis förbyttes dock snart till upprymdhet då beskrivningen av deras fynd inte alls överensstämde med det kända fragmentet. Det borde alltså röra sig om ett nyfynd.

Min ryggmärgsreflex när det gäller nya fynd av runstenar är att ringa min gode vän på Riksantikvarieämbetet, Magnus Källström. Magnus är docent i Nordiska språk och minst sagt en expert på runinskrifter. Magnus har, när det gäller den här typen av fynd, ingen startsträcka alls. Därmed bestämde vi möte tillsammans med Cecilia och Åsa i Solna kyrka redan morgonen efter. Magnus kom ut tillsammans med sin kollega Laila Kitzler Åhfeldt och vi kunde tillsammans konstatera det vi egentligen redan visste. Det var ett nyfynd.

Runstenen bestod av två fragment av röd sandsten vilka är inmurade som bottenstenar till en liten nisch i korets södra del. Det är märkligt att ristningen inte har uppmärksammats tidigare. Ristningen är både tydlig och är placerad i ett parti av kyrkan som med stor sannolikhet är från 1200-talet. Runstenen har förmodligen legat där sedan dess. En gissning är att nischen är en så kallad sakramentsnisch där nattvardskalken kan ha varit placerad. Detta är dock en försiktig preliminär gissning. För att vara säkra avvaktar vi Cecilias och Åsas arbete. Givetvis väcks funderingar om runstenen är medvetet placerad i detta viktiga läge. Ristningen måste ha varit fullt synbar när den murades in i kyrkan. Brydde man sig inte, eller har förekomsten av runor haft betydelse för medeltidens kyrkobyggare?

Ristningen i sig kommer dock knappast att få något Augustpris (citat av Åsa Berger). Det som återstår av texten är …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ” … resa(?) denna sten…”. Den tycks utgöra fragment av en relativt vanlig runsten från 1000-talet e Kr. Materialet röd sandsten är intressant då det tycks finnas ett samband mellan detta och tidiga kyrkobyggnader. Kanske har runstenen varit en del av ett gravmonument, rest vid en träkyrka som har varit föregångare till Solna kyrka? Återigen en vågad spekulation från min sida.

Slutligen måste jag uttrycka min tacksamhet att få arbeta och verka tillsammans med så goda vänner och kollegor. Cecilia Pantzar, Tyréns, Åsa Berger, Arkeologikonsult, Magnus Källström och Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet. Det är fantastiskt att få vara en del av detta oerhört kunskapstyngda sällskap. Och att samtliga blir lika uppspelta och glada över ett litet runstensfynd.

Lars Andersson

Arkeolog